Jag föreställer mig hur en blomma står med slokande kronblad på en äng. Den suger vatten ur den kylslagna marken. Jag blir blomman och känner dess rötter sträcka ut sig i jorden. Solljuset värmer mig medan vinden fläktar och vaggar min stjälk. Svalkande vatten från jorden cirkulerar inuti mig.

Jag ser blomman – och är den samtidigt!

Vad är Symboldrama/Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP)?

Symboldrama, eller Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP), är en metod där fantasin blir en bro till känslornas värld. Metoden utvecklades av den tyske psykiatern Hanscarl Leuner och bygger på att inre bilder bär på mer än vi först anar – de kan ge röst åt det som annars är svårt att sätta ord på.

Som klient i symboldrama blundar du och föreställer dig enkla, ofta naturinspirerade motiv: en äng, en flod, ett berg eller ett hus. Dessa inre scener är som dukar där känslor projiceras. En blomma kan upplevas skör – och du påminns om en sida du kanske förträngt – men samma blomma kan också förmedla glädje när dess kronblad slår ut. En stig kan kännas som en fri väg framåt – eller som en väg som tar slut för tidigt och väcka insikten om att du ofta upplever livet så. Ett hus kan först kännas tryggt och påminna om barndomen, men kan plötsligt rymma gömda skrymslen som väcker nya minnen. Ett låst rum uppstår som en symbol för en fastlåst livssituation – något inom dig som längtar efter att bli öppnat.

Terapeutens roll är att hålla kvar fokus i de inre bilderna och hjälpa dig att utforska vad de väcker. På så vis blir symbolerna inte bara fantasier, utan levande uttryck för relationer, konflikter och resurser i psyket – en imaginativ väg till förändring och självförståelse.

Rötterna i psykoanalysen

Symboldrama växte fram ur psykoanalysens tradition. Sigmund Freud använde redan vid 1900-talets början hypnos, drömtolkning och fria associationer för att komma i kontakt med det omedvetna. Hans efterföljare, som Carl Gustav Jung, utvecklade metoder som Aktiv Imagination, där inre bilder och symboler blev en väg till självkännedom. Andra psykiatriker, som Ernst Kretschmer, lyfte fram samspelet mellan kropp, känsla och subjektiva upplevelser. Det var i detta klimat som Hanscarl Leuner började utforska imaginationens kraft.

Leuners väg – från experiment till metod

På 1940-talet utvecklade Hanscarl Leuner sin metod för katatyma bilder – inre scener färgade av känslor. Han kallade det Experimentell Katathymes Bilderleben (EkB). Ordet katatym kommer från grekiskan (kata = enligt, thymos = känsla) och beskriver hur bilden alltid bär en känsla i sig.

Leuner prövade också psykedeliska terapiformer på 1960-talet, där låga LSD-doser förstärkte bildmaterialet. När den politiska opinionen vände lade han det åt sidan, men fortsatte utveckla metoden i kliniska sammanhang.

Så småningom förfinade han tekniken till Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP) – en metod där inre scener, ofta med naturmotiv, utforskas i ett avslappnat men närvarande tillstånd tillsammans med en terapeut.

KIP eller Symboldrama – namn, spridning och utveckling

Från 1950-talet och framåt började Symboldrama spridas utanför Leuners egen kliniska miljö. I länder som Tyskland, Österrike, Schweiz och Ryssland etablerades metoden gradvis och blev en del av psykoterapeututbildningar och officiella behandlingsregister. Det gjorde att Symboldrama kunde utvecklas till en mer systematiserad form, samtidigt som den behöll sin öppna och kreativa karaktär.

Namnet Symboldrama kom att användas som en pedagogisk beteckning. Även om det inte var Leuners eget begrepp, fångade det på ett lättförståeligt sätt metodens kärna – mötet mellan symbol och drama, där inre scener spelas upp och utforskas med terapeutens stöd.

Namnet Symboldrama har framför allt etablerats i delar av Östeuropa och Norden. I Ryssland används beteckningen Символдрама (Symboldrama) som officiellt namn, och metoden har där haft en bred klinisk och utbildningsmässig spridning sedan 1990-talet. Även i Ukraina och flera baltiska länder förekommer Symboldrama som vedertagen benämning. I dessa sammanhang används metoden ofta inom psykodynamisk och relationellt orienterad psykoterapi.

I tyskspråkiga länder som Tyskland, Österrike och Schweiz används däremot det formella namnet Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP). I engelskspråkig litteratur förekommer främst beteckningarna Katathym Imaginative Psychotherapy

Symboldrama i Sverige

I Sverige introducerades Symboldrama under 1970-talet. Metoden fick här en relativt begränsad spridning och kom främst att användas av psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning. Än i dag praktiseras den av en mindre krets och används ofta integrerat tillsammans med andra terapiformer.

Symboldrama finns inte upptagen i Socialstyrelsens nationella riktlinjer, men är tillåten som arbetsmetod för legitimerade psykoterapeuter. Att benämningen Symboldrama etablerades i svensk kontext hänger samman med dess tillgängliga och beskrivande klang – ett namn som gjorde metoden mer begriplig även utanför den strikt akademiska traditionen.

Symboldrama är i grunden samma imaginativa metod som Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP). I Sverige har metoden ofta presenterats under beteckningen visualiserande psykoterapi/symboldrama, där den psykodynamiska grunden kombineras med ett tydligare relationellt fokus samt arbete med självbild och anknytning. I flera svenska framställningar betonas detta bredare tillämpningsperspektiv, samtidigt som metodens kärna – arbetet med inre bilder, affekt och symboliskt material – bevaras.

Några centrala symbolmotiv i KIP – en snabbguide

Tre grupper av symbolteman – klargörande, stabiliserande och uppbyggande

Genom lång klinisk erfarenhet har man sett att vissa symboler har en särskild förmåga att väcka fram olika typer av inre material. Det kan handla om konflikter som behöver bli synliga, känslor som behöver lugnas, eller inre resurser som behöver byggas upp.

Tre funktioner hos symbolteman i KIP

I praktiken brukar dessa motiv delas in i tre grupper med olika funktioner. Vissa bilder har en klargörande roll: de lyfter fram det som är dolt och svårt att få syn på i vardagen. Ett hus kan avslöja vilka rum i det egna jaget som är öppna eller låsta, en stig kan visa om vägen framåt känns fri eller blockerad, en skog kan spegla rädslor och bortträngda känslor, medan berget ofta blir en scen för mål, prestation eller tvivel. Även möten med främmande gestalter kan fungera som speglar av inre konflikter och delar av oss själva vi ännu inte vågat möta.

Andra motiv fungerar snarare stabiliserande och lugnande. De bjuder in till vila och grundning när känslor blir överväldigande. Att föreställa sig en solbelyst äng, en blomma som långsamt vecklar ut sina kronblad, ett träd med djupa rötter eller ett stilla djur kan skapa en upplevelse av trygghet och närvaro. Vattenbilder – en bäck, en flod, en källa – ger ofta en känsla av rening och rörelse, som om de bär bort det tunga och öppnar för återhämtning.

En tredje grupp av symbolteman har en uppbyggande och integrerande funktion. Här blir bilderna till resurser för att stärka självkänsla och identitet, särskilt när man upplever sig splittrad eller osäker. En trädgård kan bli en plats där man vårdar sitt inre liv, en bro kan symbolisera integration mellan olika delar av jaget, en resa eller ett fordon kan visa på hur man tar sig fram i livet – styr man själv eller följer man någon annan? Ett barn eller en annan inre gestalt kan väcka omsorg om sårbara delar av självet, medan en utsikt från ett fjäll öppnar för nya perspektiv och en känsla av helhet. (Friedrichs-Dachale & Ullmann, 2020)

Tre filter för inre förändring i KIP

I symboldrama (KIP) talar man ibland om tre filter som ofta visar sig i de inre bilderna – tre sätt på vilka imaginationen kan hjälpa oss att förändras:

• Tillåta: Ibland kommer bilder som visar det vi helst undviker – som en stängd dörr, en mörk skog eller en hotfull figur. Att våga stanna där kan öppna för insikt och läkning.

• Ta emot: Andra gånger visar sig det vi längtat efter – en varm källa, ett djur, en vänlig gestalt. Bilder som ger trygghet och närhet kan låta oss öva på att ta emot det vi saknat.

• Nyskapa: Och ibland öppnas något helt nytt – en stig, färger, en känsla av lätthet. Bilder som bjuder in till lek, rörelse och kreativitet kan visa att förändring är möjlig.

Dessa tre filter är inga steg på en rak resa, utan kan växla fram och tillbaka. Ibland står vi inför det svåra, ibland i det läkande, ibland i det nya. Tillsammans blir de en karta över hur imaginationen kan föra oss mot djupare självkännedom och förändring. (Friedrichs-Dachale & Ullmann, 2020)

Transformationen i handling – sex vägar till inre förändring

Även om symboldrama i grunden bygger på att låta bilderna utvecklas fritt, finns det några återkommande sätt att arbeta med dem när processen behöver stöd. Här är sex exempel på hur symbolerna kan bli levande verktyg för förändring:

1. Den inre guiden
Ibland visar sig en figur – ett djur, en människa, en gestalt – som verkar vilja visa vägen. Att följa den kan ge trygghet och rätt takt i processen.

2. Att möta det skrämmande
Hotfulla figurer behöver inte alltid undvikas. Genom att se dem närmare, i detalj, kan deras kraft förvandlas och bli begriplig.

3. Att ge näring
En arg eller hotfull gestalt kan ibland lugnas om du föreställer dig att du ger den något den saknar – mat, värme eller omsorg.

4. Att försonas
Det som först känns fientligt kan längta efter att bli accepterat. En symbolisk gåva eller vänlig gest kan förändra hela scenen.

5. Att driva bort
Ibland finns det symboler som bara blockerar. Då kan du föreställa dig att de försvinner – bränns upp, löses upp eller jagas bort.

6. Magiska vätskor
Källvatten, salvor eller drycker är klassiska symboler för läkedom. Att bada, smörja eller dricka kan bli en stark bild av rening och förnyelse. (Leuner, H. (1985). 

Vidare läsning:
Leuner, H. (1985). Guided Affective Imagery (Katathym Imaginative Psychotherapy). Hogrefe.

För vilka problem används Symboldrama (KIP)?

Katathym Imaginativ Psykoterapi (KIP) har använts i flera decennier för att hjälpa människor med känslomässiga svårigheter. Forskning visar att metoden kan minska ångest, lindra nedstämdhet och stärka självkänslan (Zagnitko et al., 2020) .

• Ångest och oro: När oro känns överväldigande kan symboliska bilder – en stig som blockeras, en hotfull skog – ge form åt känslan och öppna för förändring.
• Depression och nedstämdhet: Inre bilder kan spegla hopplöshet men också väcka hopp: en blomma som öppnar sig eller solen som bryter fram.
• Relationsproblem och självkritik Genom symboler som stängda dörrar eller kritiska gestalter blir relationella mönster synliga och möjliga att förändra.
• Trauma och svåra livserfarenheter: KIP ger ett varsamt sätt att närma sig smärtsamma minnen utan att behöva återuppleva dem i detalj, vilket gör det möjligt att arbeta med affekter och försvar på ett tryggt sätt.

Fallbeskrivning: Den gamla koftan

Anna, 42 år, sökte hjälp för en återkommande känsla av att vara fast i livet. Hon berättade att hon led av konstant ångest.

I en KIP-session fick hon föreställa sig ett hus. Till en början var huset ljust och inbjudande, men när hon gick längre in fann hon en dörr som var låst. Bilden väckte ångest av att känsla av att vara låst. Med terapeutens stöd stannade hon kvar vid upplevelsen och insåg att hur ensam hennes barndom varit.

Med terapeutens hjälp kunde hon låsa upp dörren och här hittade hon en stickad dröja som hennes döda farmor lämnat efter sig.  När hon i imaginationen upprepat höll i denna kofta och mindes sin farmors värme från tidigare kom sorgen. Detta blev vändpunkten på en stark ensamhet som hon burit inom sig så länge hon kunnat minnas.

Efter flera sessioner av att möta fler symbolteman och inre resurser i sin imaginativa värld kände hon sig mycket starkare. Stegvis avtog övergivenhetskänslorna och hon började känna sig mer levande.

Reflektion kring balansen mellan imagination och samtal

KIP används framgångsrikt i flera länder, även om forskningsunderlaget ännu är mer begränsat än för vissa andra terapiformer (Bahrke & Ullmann, 2021). En återkommande fråga gäller balansen mellan imagination och samtal.

Hanscarl Leuner betonade att den största kraften ligger i själva bildarbetet. I senare praktik har samtalet ofta fått ta större plats. Det kan ha tydliga fördelar: relationen skapar trygghet, och när överföringar och projektioner får vädras öppet kan det i sig bli en väg till helande. Samtalet kan också hjälpa klienten att knyta samman sina inre bilder med livshistoria och relationella mönster. Samtidigt finns en risk att orden tar över och imaginationen reduceras till illustration av något som ändå främst bearbetas i dialogen. Då förlorar metoden något av sin unika styrka.

Min egen övertygelse är att imaginationen förtjänar större utrymme än den ofta får i dag. När vi lämnar mer plats åt de inre bilderna får klienten möjlighet att möta känslor, symboler och resurser på en mer direkt nivå – i ett inre rum där terapeutens närvaro ger stöd men inte styr själva förloppet. Där kan läkningen ske mer levande och på egna villkor.

Imaginationsarbete vs Katathym Imaginativ Psykoterapi

Jag tror på att lämna mer tid åt imaginationen än åt samtalet. När ögonen sluts riktas uppmärksamheten inåt – mot känslor, minnen, symboler och inre förlopp. Här minskar trycket från relationens subtila mönster, där även tystnad och små gester annars kan färgas av projektioner och sociala förväntningar. I imaginationens fria rum kan gränser prövas, känslor få uttryck och nya vägar mot autonomi växa fram – utan oro för att hota kontakten med terapeuten.

KIP påminner oss dock om att imaginationen aldrig är helt frikopplad från relationen. Terapeutens närvaro och sätt att vara färgar alltid upplevelsen, och det kan i sig vara läkande när det får medvetandegöras. Jag delar den insikten, men väljer att lägga tyngdpunkten på att ge själva bildarbetet mer utrymme än samtalet.

Mitt fokus ligger i själva det inre scen arbetet. För det är där läkningen sker – i mötet med den inre världen, i de bilder som bär vår historia och öppnar vägar till vår framtid.